Så försvinner de bort bland vassrörens skrymslor och vrår, deras röster hörs allt svagare. Till slut är det alldeles stilla och tyst igen. Uppfyllda av seneftermiddagens möte vänder vi hemåt. Skymningen faller snabbt när vi följer spången mot land.
Landskapet andas åter ödslighet. Likväl döljer sig småfåglar i tusental därute; blåmesar, en och annan sävsparv, övervintrande gärdsmygar och skäggmesar. Inneslutna i en skyddande famn av vass.
Vi lever i vassens tid. Javisst, men tiden är utmätt. Utan hjälpinsats från mänskligt håll kommer Tåkern och andra vassjöar att sakta men säkert växa igen. Om några hundra år har vassarna trängts undan och gräs, vide och al tagit över.
Men ännu är det vassens tid. Och skäggmesarnas. Någonstans därute sitter de nu, kanske som Erik Rosenberg skriver i sin bok Fåglar i Sverige "...tätt ihop på ett vågrätt vassrör, hanen med sin ena vinge ömt omslutande sin hona".

SUSANNE LILJENSTRÖM
frilansjournalist